Nina Gustavsson

Jag har länge varit emot antidepressiva. Egentligen tabletter över lag. Så länge jag kan minnas faktiskt.

När jag var liten så försökte min mamma ta livet av sig med tabletter. Ett flertal gånger. En gång hittade jag henne. Jag minns det så väl. Det var mamma vecka. Jag hade ont i magen så vid 4 på natten gick jag upp. Där låg mamma, deckad av tabletter på köksbordet. 

På grund av mamma så jag hatat tabletter. Jag kan heller inte svälja tabletter då det gett mig panik syndrom. Så många gånger jag försökt svälja men det går inte. 

För att komma till saken. Jag har länge varit emot antidepressiva, men jag har även mått dåligt länge. Jag insåg nyligen att det är mammas fel att jag har den syn på piller som jag har idag. 

Jag har tappat livslusten. Det finns ingen glädje. Det finns ingen glöd. Det finns ingenting att vakna upp till om dagarna och se fram emot.

Därför bestämde jag mig för att ge antidepressiva en chans...

Idag tog jag första dosen av setralin zoloft. 1 ml. Jag ska ta det i en vecka för att sedan dubblera dosen. Jag hoppas verkligen att det här hjälper mig att finna livsglädjen igen, för just nu ärligt talat, så känns det bara som att man går och väntar på att dö.

Det skulle ta ett par veckor för tabletterna att verka. Jag har pratat med min bästa vän om det här. Tabletterna kan ju ge biverkningar som självmordstankar osv. Jag har bett honom att säga ifrån ifall han märker att jag beter mig konstigt. Om tabletterna verkar fel på mig så att säga. Vi får se om jag kommer att märka av dom så småningom. Jag hoppas bara att dom kan hjälpa mig på traven.