Nina Gustavsson

♡ Graviditet, förlossning och livet som nybliven mamma ♡

NÄR EN NÄRA GÅR BORT

Publicerad 2018-08-29 22:51:24 i Basic,

Det blir aldrig lättare med tiden när man har förlorat någon. Man blir bara bättre på att gömma det från alla andra...

Det har snart gått ett halvår sen jag förlorade min pappa i aggressiv cancer. Den människan som jag aldrig trodde att jag skulle förlora. Min far, men även min bästa vän, i alla stunder! 
Det känns som att man förlorat en del av sig själv. Som att en del av en själv dör tillsammans med den man älskar som avlidit. Och det känns verkligen så, bokstavligt talat. I början så var det så klart svårare. Man är ju van vid att träffa personen och kunna ringa och prata med varandra... den grejen förstod inte jag i början. Jag brukade alltid ringa min pappa när jag behövde hjälp i händiga saker. Vilken målarfärg borde jag använda till det här bordet? Vilken typ av sandpapper ska jag använda? Är det här farligt? Vad ska jag göra om det här händer? Vilken produkt är bäst till det här... 
Jag förstod inte i början. Så fort jag undrade över någonting så var min hjärna inställd på att jag skulle ringa pappa och fråga. Han kunde ju allting. Han hade alltid svar på allt. Det har inte hänt en endaste gång i hela mitt liv att jag har ställt en fråga som han inte har haft svar på. Så i början om det bar något så tänkte jag, jag ringer till pappa och frågar för han vet ju! Sen slog det slint i skallen på mig när jag tillslut förstod att jag inte kan ringa honom, för han finns ju inte kvar. Paniken sattes in. Ångesten attackerade ännu värre än vad den redan gjorde. Det blev som felkopplat i huvudet på mig. Sen var det ju det där med hans jobbarbil... Företaget som han jobbade på blev ju tvungna att anställa någon ny efter pappa, vilket jag förstod... men att se den där nya killen sitta och åka i PAPPAS jobbarbil blev bara så fel. Jag bröt ihop. Jag blev arg. Det är pappas jobbarbil. Inte hans... tänkte jag. Det blev panik i kroppen varje gång jag såg bilen. Varje gång. 
Idag känner jag killen som kör pappas jobbarbil. Första gången jag träffade honom så fick jag panik. Jag fick seriöst panikångest. Men med tiden så har jag lärt känna honom och nu funkar det. Självklart blir jag påmind om pappa och blir ledsen, men jag har fått lättare att dölja undan det från andra. Jag kan hålla in mina tårar... 
Det här är det värsta som någonsin hade kunnat hända! Jag önskar nästan att jag hade kunnat vara lika öppen som jag var dagen efter han dog, för nu när jag håller in allt så känner jag mer panik än någonsin...
Kommentarer (0)
anhörig, avliden, cancer, far, känslor, pappa, sjukdom, sorg, tankar,

Om

Min profilbild

Jag kommer att blogga mycket kring min graviditet och livet som följer efter det. Hur det är att vara en nybliven mamma, besvär och förlossning. LÄNK TILL MIN YOUTUBE: https://www.youtube.com/channel/UCqD2ywehtQYAJTmHIMnda1w/videos?view_as=subscriber

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela