HON HADE VARIT DÖD IDAG
Hade inte jag haft ont i magen den
natten och gått upp för att dricka
ett glas vatten så hade hon varit
död idag.
Jag har ett minne från min barndom som hemsöker mig än idag. Ett minne
som orsakar stress och ångest. När jag var omkring 7-8 år gammal så skilde
sig min mamma och pappa.
Mamma flyttade ner till en lägenhet i byn medans pappa bodde kvar i det
stora gula huset som jag växt upp i. Jag och lillebrorsan bodde varannan
vecka hemma hos mamma och varannan vecka hemma hos pappa. Vid denna
tidpunkt så var jag som sagt mycket liten och förstod inte allting som hände
runt omkring mig. Men jag minns att pappa gav mig en mobiltelefon när
mamma flyttade, och sa att jag skulle ringa honom direkt om jag ser att
mamma dricker alkohol, men att jag inte behövde oroa mig. En natt när
vi hade mamma vecka så kunde jag inte sova. Lillebrorsan och jag hade en
våningssäng, och jag kunde höra hur han sov dosandes på den övre delen.
Klockan var runt halv fyra på morgonen, och jag hade problem med magen.
Idag vet jag att det var ångest jag hade då. Självklart så visste jag inte detta
då, men jag trodde bara att jag hade ont i magen och inte kunde sova. Så jag
gick upp för att ta mig ett glas vatten. När jag öppnar sovrumsdörren för att
gå till köket så ser jag att mamma inte ligger och sover. Jag kommer in till
köket och ser att mamma ligger och sover på köksbordet. Tanken som gick i
mitt huvud då var ''aw mamma blev så trött så att hon somnade på bordet''.
Jag kommer till och med ihåg att jag log för att jag tyckte det var gulligt att
hon hade somnat på bordet och inte ens orkat gå till sängen för att lägga sig.
När jag kommit in i köket och sätt mamma så bestämde jag mig för att ta
ett glas oboy istället, så jag gick till skafferiet som låg längst bort i köket,
där mamma satt. När jag precis öppnat skafferiet så ser jag en ölburk
i köksfönstret. Jag tänkte direkt på vad pappa sagt till mig. Så jag hämtade
min mobil och försökte ringa honom, men jag fick inget svar. När jag låste
telefonen så knackar det på dörren. Jag blev jätte rädd för att klockan var
mitt i natten. Sakta går jag fram till ytterdörren och säger försiktigt hallå.
En man svarar ''Hej jag heter Anders, jag kommer från ambulansen och
jag är här för att titta till din mamma''. Anders berättade också att han hade
en kollega med sig. Jag var fortfarande rädd och litade inte på att dessa killar
var från ambulansen, så jag sa till Anders ''kan du skicka ner din ambulans-
legitimation genom brevinkastet?''. Anders förde ner sin legitimation och
berömde mig för min försiktighet. När jag väl sätt hans ID så låste jag upp
dörren. Dom stod där med en bår. Jag förstod ingenting men jag släppte in
dom och visade med fingret att mamma var i köket. Ena killen, som inte var
Anders, gick fram till mamma och började slå henne i ansiktet och sa hennes
namn, medans Anders kom fram till mig och frågade om jag hade en pappa
som jag kan ringa till. Jag nickade och fick då låna hans telefon. Pappa svarade
på gränsen till sista signalen. ''Hej pappa, mamma har druckit alkohol nu och
ambulansen är här.'' sa jag när han svarade i telefonen helt nyvaken. Det enda
pappa sa var ''jag kommer''. Tänk er, att han bodde ungefär 3 minuter ifrån
med bil, och han hade precis vaknat. Han skulle upp och ta på sig kläder och
sen starta bilen för att komma ner till oss. Han var där på bokstavligt talat
1 minut. Det tog inte längre än så. Han hade bara kastat sig ut i bilen och
kört. Därav pajjade bilen. Pappa kom ner och mamma skulle in till sjukhuset
så jag och min lillebror fick sova hos min gudmor och gudfar.
Idag vet jag att om mamma hade kommit in bara nån minut senare så hade
inte hon levt idag. Hon hade varit död. Och det är tack vare mig. Det har jag
på mitt samvete. Hade inte jag öppnat dörren, hade inte jag gått upp den natten
för att jag hade ont i magen, så hade min mamma varit död idag. Tack för den
mamma. Tack för att du försökte ta ditt liv med tabletter och alkohol när du
hade din barnvecka. Tack.
Detta finns i mitt huvud varje dag. Hade inte jag varit fucking vaken denna
natt och gått upp på grund av min värk i magen så hade inte jag haft en
mamma idag. Och vilken morsa försöker att ta livet av sig när hon har sina
barn på sin vecka? Varför kunde hon inte ha gjort det en barnfri vecka? Hon
hade ju givetvis varit död då, men jag menar bara att man inte gör en sån
sak när man har sina barn! Speciellt så små som vi var!
Jag vet att det finns obesvarade frågor i denna berättelse. Typ hur ambulansen
kom dit från första början. Så här var det. Mamma hade hört av sig till en
kille som hon varit otrogen med när hon och pappa bodde tillsammans, och
sagt att hon inte orkar mer och att hon svalt piller nu. Han ringde ambulansen
direkt då mamma slutade svara. Min lillebror var så pass liten vid detta tillfälle
så han förstod ingenting. När jag gick och skulle väcka honom mitt i natten
så sa jag bara att vi skulle åka hem till gudmor och gudfar och sova.
Detta minne sitter kvar djupt än idag. Jag har den ångesten i mig tack vare
min mamma. Så tack, för den bomben som jag alltid förmodligen kommer att
få bära med mig. Hur dåligt man än mår så försöker man inte ta sitt liv när
man har sin barnvecka...
