Somna om, vakna upp.
Hur utspelar sig mina dagar när jag befinner mig i en sån period där jag inte känner någonting längre? Hur överlever jag dagen och hur står jag ut med att leva utan livsglädje?
Det är fan inte lätt. Men det finns ingenting mer jag kan göra åt det, mer än att gå och vänta och hoppas på att medicinen ska hjälpa mig.
När jag vaknar upp på morgonen så gör jag nog som dom flesta svenskar, jag tar mig en kopp kaffe för att vakna till. Jag sätter mig med spelet jag har på mobilen och vaknar till. Ibland gör jag i ordning mig, ibland inte.
Efter kaffet tar jag med mig min termos kopp med ännu en kopp kaffe och ger mig ut på den efterlängtade promenaden. Det ända jag har att se fram emot om dagarna.
Jag tänker inte när jag är ute och går. Inte liksom medvetet. Jag bara går och låter huvudet fungera för sig själv. Det är som att tankarna flödar men jag tänker inte. Det ger mig sinnesro. Att få promenera med musik i öronen och bara njuta av den friska luften och våran fina svenska natur.
Nu när jag har börjat ta antidepressiva så blir det att jag tar medicinen efter jag har druckit mitt morgonkaffe och innan jag går ut och går.
När jag väl kommer hem igen så önskar jag att dagen var slut. Att en ny dag kunde börja så att jag kan gå ut och promenera igen. Jag har ingenting annat att se fram emot.
Hur sysselsätter jag mig själv då efter promenaden? Ja det blir ju typ att jag slänger mig i soffan och antingen spelar eller kollar på tv resten av dagen. Bara går och väntar på att få vakna upp igen. Bara fördriva tiden.
Ibland går jag ner och umgås med min syster, men även där existerar rastlösheten på max.
Jag vet att jag en dag kommer att må bra igen, även om det inte känns så nu. Jag måste bara hålla ut och kämpa vidare, och göra allt jag kan för att få in lite ro och glädje i min vardag.
Men en dag, kommer det bli bättre. Dock just nu vill jag bara somna om, och vakna upp.
