MIN FÖRLOSSNING
Igår var lilltjejen egentligen beräknad, men hon kom för två veckor sedan. Därav har jag inte haft tid att blogga om min förlossning, men nu ligger hon i spjälsängen och myser så vi får se om jag hinner skriva klart det här inlägget...
Natten den 5'e December kunde jag inte sova. Vid tre tiden kände jag av en stark mensvärk i magen som sedan utvecklade sig och blev starkare. Vid fem tiden började jag fundera på om det var dags. Vid sex tiden visste jag.
Smärtan av värkarna var extrem. Jag ringde till förlossningen och dom bad mig vänta med att åka in tills jag inte klarade av smärtan längre.
Vid sju tiden ringde jag brorsan och sa att mina värkar hade börjat. Runt 11 tiden var vi inne på förlossningen.
Vid undersökning såg dom att jag bara hade öppnat mig 2 cm, men min smärta var extrem. Barnmorskan tyckte det var konstigt att jag hade så ont när jag bara var öppen så lite. Efter undersökningen så fick jag en morfinspruta. Den hjälpte nån halvtimme timme kanske innan värkarna började göra riktigt ont igen.
Jag fick åka hem och jag var väl hemma runt 7 tiden på kvällen kanske. Brorsan stannade med mig en stund och försökte trösta mig när jag skrek och grät av värkarna. Efter en stund bytte han av med andra brorsan och syrran. Nu kunde jag knappt gå eller stå.
Jag testade att ligga i badet som en sista utväg för smärtan men inte ens det fungerade. Jag skrek att nu måste jag in till sjukhuset för bebis kommer!
Syrran och hennes kille körde till förlossningen. Han släppte av mig och syrran utanför sjukhuset och åkte sedan hem för att vänta på respons från syrran.
Jag kunde som sagt knappt gå, så en barnmorska fick komma och hämta mig med rullstol, sen rullade vi in på förlossningen. Klockan var nu omkring 11 på kvällen och jag hade öppnat mig 7 cm.
Jag hade såååå ont. Jag skrek att jag ville ha epidural men barnmorskan sa att hon tror det är för sent. Hon kallade ändå in narkosläkaren då jag hade sån smärta. Läkaren sa att epiduralen nog inte kommer funka men att hon sätter in den ändå. Mitt i den värsta smärtan jag någonsin upplevt säger narkosläkaren att det blev fel med epiduralen och att det nu är för sent för mig att få den. Snacka om att jag blev vansinnig.
Men enbart lustgas fick jag klara mig. Lustgasen fungerade inte alls. Den gjorde mig bara illamående och så svimmade jag ett par gånger fram och tillbaka under förlossningen. Kanske på grund av sömnbristen, kanske på grund av smärtan. Eller en blandning av allt.
Det kändes som att jag krystade i flera timmar, men i själva värker tog krystningsarbetet bara 50 minuter. Jag minns och jag har fått berättat för mig att jag skrek att jag ville dö och att jag skulle hänga mig i taket. Det gjorde så ont. Det blev ju heller inte bättre av att den "dåliga barnmorskan" sa åt mig att inte skrika för att jag skrämmer dom andra mammorna. Hur kan man ens säga så när någon ligger och föder barn!?
Jag hade fått dom att skratta också. Barnmorskorna. Jag hade skrikit under en värk att jag aldrig ska klaga på mensvärk igen.
Vid något tillfälle så säger barnmorskan till mig att bebis puls har försvunnit. Jag fick panik. Dom fick koppla i elektroder på barnets huvud i magen och pulsen kom tillbaka.
När förlossningen nästan var klar sa barnmorskan, snart får du upp din lilla dotter på bröstet. Jag hade tydligen svarat, nej jag ska fan sova. Dom hade skrattat.
Klockan 03:24 kom hon. Efter tolv timmar i värkar och 50 minuters kryssningar. Aprilia, 3188 gram, 49 cm, 31 cm huvud. Min älskade dotter var äntligen här.
Det är sant det dom säger. Och jag trodde inte på det själv innan. Det lät så klyschigt. Men när bebis väl kommer upp på ditt bröst så försvinner smärtan.
Shit jag hade så ont. Och jag önskar att någon hade berättat för mig att det kändes som att man födde genom rumpan. Det kändes hela tiden som att jag bajsade på mig när jag hade värkarna, men när jag frågade barnmorskan efter förlossningen om jag hade bajsat sa hon nej. Jag var en av dom cirka 5 procenten som inte bajsade under sin förlossning.
Barnmorskan sa att jag hade en drömförlossning. Fostervattnet var rent, det gick fort, jag blödde bara 1 dl ungefär och allting var bra med bebis. Drömförlossning? Tänkte jag. Ja kanske, men det kändes inte så med den smärtan jag hade.
Jag förstår faktiskt inte hur folk klarar av att skaffa fler barn efter sitt första. Den smärtan går inte att glömma bort och är tusen gånger värre än man ens kan föreställa sig.
MEN nu är min lilla älskling här och det var värt varje sekund av smärtan. Igår var hon egentligen beräknad men hon kom två veckor tidigare. Idag blir hon två veckor gammal.
I nästa inlägg tänkte jag berätta om hur det gick på BB. Jag måste säga att jag är otroligt missnöjd. Vi får se när jag får tid att blogga nästa gång, men som sagt så kommer jag berätta om min dåliga erfarenhet på BB.
Syrran fotade min blick sekunden jag såg henne när hon kom ut.
Precis när lilltjejen kommit ut.
