Nina Gustavsson

I vanlig ordning tog jag blodtryck, värden och blodsockersprov. Det såg jätte fint ut. Kurvan följde bra och vikten med. Jag fick också lyssna på hjärtljuden och det lät så fint så!

Sen var det dags för ultraljud samt att barnmorskan klämde på magen för att se efter hur bebis ligger placerad. Och oj vad jag blev chockad. Först säger hon 

"Men oj vad hon har sjunkit ner" med en väldigt förvånande ton. Jag är ju ändå i vecka 36. Men jag tänkte, ja det är väl bra. 

Sen berättar hon för mig att jag förmodligen inte kommer att träffa henne igen förens efter förlossningen, för barnet kommer att komma vilken dag som helst. 

Mitt hjärta stannade för en sekund. Jag blev chockad. Otroligt glad för jag längtar efter att få träffa det lilla miraklet som jag skapat, men samtidigt vart jag livrädd. Jag var inte alls beredd på att få höra att hon kan komma vilken dag som helst nu! 

Det är svårt att tackla. Jag menar, ja jag känner ju verkligen av att jag är gravid. Jag känner mig stor, klumpig och har rörelse svårigheter, bebis rör sig hela tiden, jag kan inte sova på nätterna osv... Men samtidigt så kan jag inte ta in tanken av att vilken dag som helst nu, så kommer jag att bli mamma. 

Kanske är det för överväldigande för hjärnan att tackla den tanken. Men jag tror nog inte att det kommer kännas verkligt förens jag har min lilla flicka på bröstet och får se henne för första gången. 

Jag vet inte, på något sätt så känns det ändå som att förlossningen är så långt bort, samtidigt som det känns som att det kommer ske när som helst. 

Jag känner mig i alla fall trygg. Även om jag "bara" är i vecka 36 så skulle det inte bara någon fara om bebis kommer nu. Hennes lungor har utvecklats så pass nu att hon kan andas själv och det känner jag mig trygg med. Tyvärr känner jag mig lite orolig inför förlossningen då hela min plan raderades. 

Jag skulle haft med mig en kvinnlig figur under förlossningen som stöd, som också skulle bo hos mig dom första dagarna när jag kom hem från förlossningen, tyvärr blev det inte så. Den personen drog sig ur i sista sekund av nån anledning jag inte har en aning om. Hon som skulle blivit flickans gudmor... 

Så nu är jag rädd för att jag kommer att behöva gå igenom det här ensam. Jag är ju ensamstående, barnets pappa och jag har ingen kontakt. 

Det är i alla fall klart att brorsan kör in mig till förlossningen. Kanske blir det så att han får vara med mig som stöd där också, så får man be barnmorskorna att täcka mig med skynken, för jag vill verkligen inte behöva föda själv. Speciellt inte när det är  mitt första barn. 

För övrigt så är jag inte rädd för förlossningen, jag är dock rädd för smärtan jag kommer att uppleva. Det skrämmer mig. 

I mitt förlossnknhsbrev har jag skrivit upp att jag i smärtlindring vill ha morfinspruta, epidural samt lustgas, men jag har aldrig använt lustgas eller tagit ryggbedövning förut. 

Att bedöma utifrån vad jag har sett och hört så vill jag ju ha epiduralen, men jag är livrädd för att få en spruta i ryggen. Verkligen livrädd, så jag hoppas ju verkligen att jag klarar mig på lustgasen och eventuellt morfin.

Phuu... Snart är det dags. 

Snart är jag mamma.